Vi äter mer socker än någonsin tidigare och vissa forskare tror att det är den verkliga orsaken till att befolkningen blir fetare och fetare. Vad händer egentligen om man som sockerberoende inte äter något socker alls under en månad? Vi bestämde oss för att ta reda på saken.
Klockan är 17:45 på den 14:e dagen av min sockerfria månad och jag står inför ett avgörande ögonblick. En av mina kollegor har lämnat ett paket med kakor på sitt skrivbord. När man slutar äta socker är eftermiddagarna svårast att härda ut, har det visat sig. Man är trött, stressad och längtar efter något uppiggande.
Jag bestämde mig för att sluta äta socker av två anledningar: för det första innehåller det ingenting annat än tomma kalorier, är beroendeframkallande och orsakar fetma. För det andra kan man inte ”skära ner” på socker, som man kan göra med alkohol eller orena tankar.
Det finns väldigt många produkter som innehåller socker – varav många ger intrycket av att vara nyttiga – så antingen får man utesluta allt socker eller strunta i det. Kontentan är alltså att socker är dåligt för hälsan. Vissa experter går till och med så långt att de kallar det för ett gift. Dessutom innehåller så många olika typer av livsmedel socker i en eller annan form att det är svårt att undvika. Jag känner till allt det här, men jag vill ändå ha en kaka. Så vad gör jag?
Vi kommer till det, men först lite vetenskapliga fakta. Jag inleder mitt experiment med att ställa frågan: ”Vad är det som är så dåligt med socker?” Men den verkliga frågan är: ”Vad är det som är så dåligt med sockerarter?”
Det är viktigt att man använder pluralformen, eftersom det snart står klart att strösockret är ett av de minsta bekymren när man börjar skrapa lite på ytan.
”Sockerarter, i plural, inkluderar strösocker [sackaros] och dess beståndsdelar glukos och fruktos, samt högfruktos- majssirap eller stärkelsesirap [som också består av glukos och fruktos], honung [glukos och fruktos], och alla synonymer för dessa: rörsocker, druvsocker, juicekoncentrat och så vidare”, säger Marion Nestle, doktor i molekylärbiologi. ”Allt detta är sockerarter, i plural, och alla innehåller de fyra kilokalorier per gram.”
Tomma kalorier
Man brukar säga att dessa fyra kilokalorier är ”tomma” – det vill säga att de förser kroppen med energi, men näringsvärdet är lika med noll. Men allt detta drunknar i myndigheternas förmaningar om fett.
I 30 år har vi fått höra att det är fettet som gör oss överviktiga och orsakar hjärtsjukdomar. ”1982 uppmanade USA:s jordbruksdepartement, American Heart Association och American Medical Association den amerikanska befolkningen att minska sin fettkonsumtion”, berättar läkaren Robert Lustig, som specialiserat sig på övervikt hos barn. Sedan dess har amerikanerna, och resten av västvärlden, minskat sin fettkonsumtion från 40 till 30 procent av det dagliga intaget – men antalet feta människor har mer än fördubblats.
”Det är inte fettet som gör oss feta”, säger Lustig. ”Det är sockret.”
Vår sockerkonsumtion har aldrig varit så hög som den är just nu. Faktum är att medan alla var upptagna med att demonisera fett så ersattes det av socker i många livsmedel, som sedan marknadsfördes som nyttiga och fettsnåla alternativ. De åtgärder som vidtogs för att bekämpa fetman fick istället miljontals människor att öka sitt sockerintag, vilket har tredubblats i västvärlden under de senaste 50 åren.
I Storbritannien ligger sockerkonsumtionen på runt 567 gram per person och vecka – en 30-procentig ökning på 30 år. I Sverige ligger, enligt Jordbruksverket, den totala sockerkonsumtionen på 40 kilo per person och år, och jämfört med för 30 år sedan består denna konsumtion av en allt större andel industriellt producerade varor som godis, läsk och kakor.
Samtidigt är nästan varannan man och var tredje kvinna i Sverige överviktig eller fet, enligt mätningar gjorda av Statistiska centralbyrån.
Det osynliga sockret
Jag lägger upp min avgiftningsplan i etapper. Det första som måste stryka på foten är min mest uppenbara sockerkonsumtion – sockret på flingorna, sockerbitarna i teet, min eftermiddagskaka, chokladen som inhandlas när lusten faller på. Jag upptäcker snart att jag tycker att te utan socker är äckligt, men som tur är upptäcker jag också att jag gillar svart kaffe – vilket är viktigt efter som jag ofta får energidippar.
Jag mår bra om morgnarna eftersom jag ersätter sockret på flingorna med torkad frukt eller en skivad banan. Men utan min sockerkick runt fyra på eftermiddagen blir jag lättirriterad och grinig. Men jag klarar mig trots detta veckan ut, och när jag lägger ihop alla gram socker som jag inte längre äter kommer jag fram till siffran 304 gram – vilket är en början, men knappt hälften av de 567 gram som vi britter äter i genomsnitt per vecka. Så var kommer resten av sockret ifrån? Det lite barnsliga, men helt korrekta, svaret på frågan är att det gömmer sig, enligt Aubrey Sheiham, professor i tandhälsa vid University College i London.
”Förhållandet mellan det vi kallar för ’synligt socker’ och ’osynligt socker’ har förändrats dramatiskt”, säger han, och förklarar att den totala sockerkonsumtionen har ökat till följd av att vi äter mer processad mat än tidigare – trots att försäljningen av rent strösocker har sjunkit. ”Folk har ingen aning om hur mycket socker de får i sig när de dricker läsk och äter pizza.”
Den andra veckan präglas av upptäckter – i synnerhet kring hur mycket socker det finns i saker jag tycker om att äta. Det första som jag stryker från menyn är flingor – varje förpackning jag tittar på innehåller tillsatt socker, till och med ”nyttiga” alternativ som branflakes och müsli. Fruktjuicer är nästa livsmedel som jag dumpar. Frukt innehåller visserligen gott om fibrer och nyttiga näringsämnen, men juice är en raffinerad produkt. Smaksatt yoghurt innehåller också massvis med tillsatt socker för att förhöja smaken – i synnerhet de fettsnåla varianterna.
Det är inom ramarna för denna kontext som min inre strid om kakorna utspelar sig, i slutet av andra veckan när jag känner mig förvirrad och helt tom på energi. Detta blir ett avgörande ögonblick eftersom jag äter den förbaskade kakan och inte får ångest efteråt (tvärtom är det en väldigt trevlig upplevelse). Jag spenderar inte kvällen på soffan med byxorna uppknäppta, badandes i godispapper. Kakan var god, men den triggar inte igång mitt sötsug. Jag börjar tro att det inte är omöjligt att sluta med socker.
Kakmonster
Det krävs en hel del mental ansträngning för att stå emot socker. Forskning utförd på möss har visat att de frigjorde orexin, ett hormon som gör det lättare för musklerna att tillgodogöra sig socker från blodet, när de förväntade sig att få mat. Om maten kommer, precis som förväntat, håller sig blodsockret på en jämn nivå. Men om maten inte kommer kvarstår begäret efter föda hos mössen, och energin att stå emot lusten att äta har minskat betydligt.
Efter incidenten med kakan försvinner mitt sötsug helt och hållet. Jag längtar inte efter godis eller söta bakverk överhuvudtaget – faktum är att jag blir alldeles oförskämt präktigt och berättar gärna vitt och brett om hur skönt det känns. Detta blir naturligtvis på gränsen till outhärdligt för alla runt omkring mig – men det är också sant. Jag känner absolut ingenting när jag tittar på bakelser, läsk eller choklad.
Faktum är att hela mitt förhållningssätt till mat förändras. Efter att ha inspekterat innehållsförteckningarna för diverse livsmedel och letat efter socker inser jag att vår mat bara blir mer och mer processad och raffinerad, innehåller allt mindre fett och fibrer, och är som gjord för ett långt liv på butikshyllorna. Samtidigt har sockret smugit sig in i stort sett överallt för att maten ska bli någorlunda ätlig.
Något som jag blir särskilt arg över är att sockret kan vara svårt att upptäcka – i Storbritannien är vi inte konsekventa i vår märkning av livsmedel. Vi har det statligt sanktionerade trafikljussystemet – i vilket livsmedlen färgkodas utifrån innehållet av fett, mättat fett, socker och salt – som används tillsammans med det så kallade What’s Inside- systemet som listar näringsämnena och anger hur många procent av det dagliga rekommenderade intaget som finns representerat.
”Här i USA är vi avundsjuka på den brittiska trafikljusmärkningen”, säger Michele Simon, amerikansk jurist inriktad på hälsofrågor och författare till boken Appetite for Profit: How the Food Industry Undermines Our Health and How to Fight Back. ”Givetvis är den hatad av hela livsmedelsindustrin eftersom de inte vill att något ska indikera att man inte ska köpa vissa produkter.”
Om sanningen ska fram Livsmedelsindustrins respons är att argumentera högljutt för självreglering. Det var så What’s Inside-systemet skapades. Det organiseras av en grupp som heter Food and Drink Federation, där bland annat Coca-Cola, Mars, Nestlé och Tate & Lyle ingår som medlemmar. ”Livsmedelstillverkarna tänker inte berätta hela sanningen om vad deras produkter innehåller”, säger Simon. ”De vill bara ge positiv information. Därför kan märkningen innehålla information om kalorier och vitaminer, men de berättar inte om vad du bör undvika.
Vad som är än mer oroväckande är att livsmedelsindustrin är inblandad i statligt sanktionerade näringsstudier och sitter med i de organ som bestämmer de dagliga rekommenderade intagen. I Storbritannien ritades dessa riktlinjer för första gången upp 1979 av en kommitté ledd av medicinska forskningsrådets ordförande. De rekommenderade ett minskat intag av fett, salt och socker, men British Nutrition Foundation – som finansierades av livsmedelstillverkarna och satt med i kommittén – protesterade.
”Sockerindustrin har lärt sig knepen man använder i tobaksbranschen”, säger James. ”Förvirra allmänheten, skicka fram experter med avvikande åsikter och försök att slå hål på sanningen.”
Kopplingen till tobaksindustrin kan tyckas extrem. Tobak är starkt beroendeframkallande och har dokumenterat skadliga effekter. Är det verkligen inte lite långsökt att kalla socker för ett gift? Inte enligt Lustig. Det är exakt det ordet han använder för att beskriva socker.
”Enligt mig är det definitivt ett gift”, säger han. Det är fruktosen som är boven i dramat. Glukos är ”livets bränsle” – den typ av energi som kroppens celler använder sig av – medan fruktos är den onda tvillingen, och förbränns mestadels i levern. Via komplexa kemiska effekter kan fruktosen undertrycka mättnadssignalerna till hjärnan, säger Lustig. ”Det handlar inte om kalorierna – fruktos är ett gift i sig själv.”
En sockerfri framtid
Detta får mig att noggrant fundera över vad jag stoppar i mig. Så fort jag ska till att börja småäta frågar jag mig själv om mitt mellanmål innehåller socker, och det gör mig i sin tur medveten om hur mycket jag småäter. Så fort jag inser att något innehåller tillsatt socker känner jag avsmak och vill istället ha något som är naturligt, gott och näringsriktigt.
”Det handlar egentligen inte om fett, socker eller salt”, säger Simon. ”Det handlar om att äta riktig mat.”
Om vi hade fått utforma en ny livsmedelsindustri som producerade mat som faktiskt var hälsosam, så hade den inte alls sett ut som den gör idag. ”Vad livsmedelsindustrin gör är att den tar alla naturliga ingredienser i mat, maler ner dem, avlägsnar alla näringsämnen, tillsätter massvis med artificiella smak- och färgämnen, och kallar det för mat. Men det är inte mat i ordets rätta bemärkelse.”
När min sockerfria månad är slut återgår jag inte till att äta choklad och flingor, och jag känner heller inget behov av att göra det. Mina energinivåer har blivit jämnare, jag har gått ner i vikt utan någon större ansträngning (ungefär fem kilo, samtidigt som jag tränat mindre än normalt), och viktigast av allt – jag granskar innehållsförteckningen noggrant och kritiskt innan jag köper mat. Jag har förmodligen gjort mig förtjänt av en kaka till…
