Fitness for Men

Efter ett år fullt av kränkningar och skador så valde UFC-mästaren i weltervikt, Georges St-Pierre, att förändra sitt träningsprogram radikalt. Nu är han på väg tillbaka för att tysta kritikerna och återta tronen.

Första gången Georges St-Pierre förstod att han var tvungen att förändra något var efter att han hade slagit den före detta Strikeforce-mästaren Jake Shields över fem ronder i UFC 129, och därmed fick behålla sitt welterviktbälte. Det borde varit hans främsta seger någonsin – den som verkligen cementerade hans status som den dominerande MMA-fightern i weltervikt. GSP blev i och med segern UFC-mästare för sjunde gången och slogs framför 55 000 fans i sitt hemland Kanada. Men istället för jubel möttes han av burop efter den hårda segern på poäng. Istället för den där triumferande känslan kände han tomhet.

”Jag var helt utbränd efter matchen mot Shields”, säger St-Pierre när vi pratar med honom ungefär ett år efter den där kvällen i Toronto. ”I början av min karriär njöt jag av träningen och jag var den bäste, men efterhand blev jag bara en i mängden. Jag fick en massa förväntningar och press på mig, och det började påverka mig. Det värsta av allt var att jag fortsatte träna bara för att jag var tvungen, inte för att jag ville.” Snart insåg han att han var tvungen att hitta tillbaka till glädjen. Men saker och ting skulle bli ännu värre innan lyckan vände.

Vägen till toppen
St-Pierre började träna kyokushin-karate vid sju års ålder för att skydda sig mot mobbare i skolan. Han fick sitt svarta bälte redan som tolvåring, och under tonåren började han med brottning, brasiliansk jujutsu och boxning – något som så småningom ledde honom vidare till MMA, en sport på kraftig tillväxt. Inom loppet av bara tio år gick han, via lokala MMA-tourer där han slog veteraner som Pete Spratt och Thomas Denny, från en tillvaro som sopåkare och ordningsvakt till att skriva kontrakt med UFC.

På världstouren fortsatte han att imponera. Han besegrade mästaren Matt Hughes under UFC 65 i januari 2007, knep bältet i weltervikt och etablerade sig snabbt som världens kanske främste fighter. Förutom en överraskande knockoutförlust mot BJJ-svartbältaren Matt Serra – en förlust som han revanscherade sig för rejält och brutalt – besegrade St-Pierre vem UFC än satte att möta honom i ringen, och blev den mest dominante welterviktsmästaren någonsin. I sin jakt på att bli ännu bättre bröt han ny terräng inom MMA-träning då han valde att arbeta med världsberömda tränare från andra fight-discipliner – däribland Manny Pacquiaos legendariska boxningscoach Freddie Roach. ”Freddie är fantastisk”, berättade St-Pierre för MMA Digest. ”Jag får riktigt bra sparring när jag tränar med hans team och han visar mig nya saker hela tiden – han är en fantastisk tränare.”

GSP har också jobbat med det kanadensiska brottningslandslaget och funderade själv ett tag på att försöka ta en plats i OS, och även om han gav upp idén så hjälpte experimentet honom att bli en bättre fighter. Han skaffade sig svart bälte i brasiliansk jujutsu, liksom i gaidojutsu – streetfighting-grenen skapad av den kände MMA-coachen Greg Jackson. Han vävde samman tekniker till en helhet som ingen hade sett tidigare, vilket resulterade i en kampstil där offensiva karatetekniker blandades med perfekta brottningsgrepp, lås och strypningar. Han utvecklade helt nya typer av attacker, och fick forna mästare att se klumpiga ut med sina supermanslag och snurrsparkar. Hans revolutionerande tankar fick fans att börja diskutera saker som vem som skulle kunna vinna en drömfight mellan GSP och mellanviktsmästaren Anderson Silva, och vem som var den allra bästa fightern i världen.

Säkerheten går först?
Tyvärr finns det vissa fans som inte klarar av fighters som är för framgångsrika. St-Pierres titelförsvarsmatcher haglade allt tätare, men MMA-entusiaster och experter hade börjat peka på en förändring i St-Pierres prestationer i ringen. Han hade under sina första år byggt upp ett rykte om sig som en avslutare, som ständigt pressade motståndaren och som vann åtta av sina tio första matcher på knockout eller submission. Men efter fighten mot Serra stod hans nästa titelförsvarsmatch mot en tuff brottningsspecialist, Jon Fitch. Fitch utgjorde inget hot mot St-Pierre, utan kanadensaren knockade honom tre gånger och tog ner honom närhelst han kände för det – utan att för den delen kunna avsluta matchen. Istället vann han genom ett enhälligt domslut. Han gick så pass hårt åt BJ Penn – som då var lättviktsmästare – att matchen bröts (teknisk knockout), innan han tog sig an thaiboxaren Thiago Alves. St-Pierre vann visserligen matchen efter domslut, men bland fansen hade det börjat tisslats och tasslats om att han nu gått över till en slags ”säkrare”, brottningsinriktad stil efter chockförlusten mot Serra.

Mot den brittiske utmanaren Dan Hardy och brottaren Josh Koscheck var GSP betydligt mer aggressiv, och var nära att bryta armen av Hardy och krossa Koschecks ögonhåla. Men mycket tack vare motståndarnas enorma stryktålighet avgjordes båda matcherna genom domslut. ”Jag ville avsluta matchen”, sa en blåslagen St-Pierre efter matchen mot Koscheck under UFC 124. ”Mot slutet började han backa – jag försökte knocka honom med krokar och höga sparkar, men hans försvar var ramstarkt.”

Under matchen mot Shields verkade GSP näst intill desperat i jakten på att sätta ner foten och ge kritikerna svar på tal, och vevade hejvilt mot utmanaren för att få till en knockout. Men tidigt in i matchen råkade motståndaren träffa GSP i ögonen och hans avståndsbedömning försämrades tydligt. För fjärde matchen i rad var det nu upp till domarna att bestämma utgången av matchen. Innan resultatet annonserades visade publiken tydligt vad de tyckte om den här typen av matcher via massiva burop.
I ett försök att blidka fansen ordnade UFC snabbt en konfrontation mellan trashtalkern Nick Diaz och St-Pierre, vilken skulle gå av stapeln under UFC 137 i oktober 2011. Om det fanns någon som kunde locka kanadensaren att prestera sitt yttersta i en match, så var Diaz mannen. Men då dök olyckan upp. St-Pierre skadade korsbandet i högra knäet allvarligt under ett träningspass och nu väntade åtminstone tio månaders rehabilitering.

För att undvika att intresset och kvaliteten i welterviktsklassen stagnerade under GSP:s frånvaro valde UFC att para ihop Diaz och den andra huvudutmanaren Carlos Condit för interimstiteln. Vinnaren i den här matchen skulle få möta St-Pierre i dennes comeback, och där skulle den verklige mästaren i klassen koras. ”Varje natt ber jag för att Diaz ska vinna eftersom det är fighten jag vill åt”, berättade en arg GSP för CBC News. ”Jag kommer att möta den bäste av dem oavsett, men jag vill att det ska vara Diaz.”
Det hela slutade med att Condit vann matchen via ett oenigt beslut från de tre domarnas sida, vilket innebär att vi kommer att få se en titelmatch mellan St-Pierre och Condit under UFC 154 nu i november. Till följd av de gliringar som Diaz skickade i riktning mot kanadensaren kommer GSP att dyka upp med en brinnande revanschlusta.

Tillbaka till grunderna
Långtidsskador är svåra att hantera för alla idrottsmän, men för St-Pierre innebar det att han fick tid att reflektera över sina metoder och vilken effekt träningen hade på kroppen och på insatserna. ”Jag skadade mig för att jag var övertränad och inte vilade tillräckligt mycket”, säger han. ”Jag lyfte för mycket vikter och ansträngde mina leder i alltför stor omfattning.” Han förstod också att hans ständigt krympande träningsmotivation hade bromsat den utveckling han ville åt. ”Under min skadeperiod insåg jag att nyckeln till att vara bra på något och förbättra sig handlar om att gilla det man gör. Om man inte tycker om det, så kommer man inte heller att förbättra sig.”

Insikten fick honom att omvärdera sina träningsmetoder – särskilt gällande styrka och kondition. Tidigt in i UFC-karriären var GSP en innovatör när det kom till fightspecifik träning. Han tränade klassisk tyngdlyftning med tränaren Jonathan Chaimberg, medan konkurrenterna fortfarande gav sig ut på långsamma joggingturer eller styrketränade i maskiner med fixerade vikter. Han tränade jämfotahopp över häckar innan någon annan fighter, och den explosivitet som han byggde med spänstträningen är bakgrunden till varför han kunde utvecklas till en väldigt skicklig brottare utan att ha någon form av erfarenhet av sporten tidigare. Så småningom avbröt han samarbetet med Chaimberg, och la över träningsansvaret på sin gode vän sedan många år tillbaka, Firas Zahabi. GSP fortsatte på den inslagna vägen med att testa nya träningsformer och arbetade bland annat med jujutsutränaren John Danaher och den flerfaldige världsmästaren i BJJ, Roger Gracie.

Supermannen återuppstår
När GSP kunde återuppta träningen efter den elaka knäskadan bestämde han sig för att bli än mer specifik i sin träning. Innan matchen mot Koscheck hade St-Pierre börjat experimentera med olika gymnastiska rörelser, som exempelvis ring- och barrövningar. Efter skadan – och den påfrestande rehabiliteringen som följde – har han lagt större kraft på den typen av träning och arbetat mer med övningar som handstående och hjulning tillsammans med sin tränare, landsmannen Patrick Beauchamp. Dessutom har han finslipat den traditionsenliga bakåtvolten som han trollar fram efter varje seger.

”När jag tränar fokuserar jag numera på att ha kul och experimentera”, säger han. ”Istället för att hålla mig till samma övningar och försöka göra fler repetitioner eller lägga till vikter så varierar jag min träning och försöker lära mig nya moment. Visst är det så att man måste bygga upp en grundstyrka med hjälp av vissa övningar, men när man nått en viss nivå är det viktigt med variation i träningsmomenten. Jag tror det är nyckeln till att bli mer atletisk.”

Den här fria träningsformen har gjort att mästaren har kunnat behålla träningsglädjen och få ut mer av sina pass, både fysiskt och mentalt. ”Jag är snabbare och starkare nu”, säger han. ”Och det beror inte på att jag tränar hårdare – jag har helt enkelt roligare.” Resultaten imponerar. ”Nu kan jag göra saker som jag inte kunde göra förut, som exempelvis knäböj på ett ben och chins med en arm. Hemligheten till att bli mer atletisk stavas variation. Jag lär mig hela tiden nya övningar och rörelser”, säger han.
Han har också lärt sig fördelarna med att lyssna på sin kropp och undvika frestelsen att träna för mycket. ”När jag känner mig trött och övertränad, så låter jag numera bli att träna”, säger han. ”Gränsen är visserligen hårfin mellan den filosofin och att träna för lite, men jag har aldrig varit en lat person. Jag ser bara till att jag kan satsa 100 procent under mina träningspass.”

Att se Condit som mästare under frånvaron är inte enkelt för St-Pierre, men han är säker på att han kommer tillbaka som en bättre fighter. Med tanke på hur dominant han har varit tidigare kan det inte vara så kul för motståndarna att fundera över vad en revanschsugen St-Pierre, med nyvunnen motivation, kan åstadkomma i ringen. ”Det känns som om jag behövde den här skadan”, säger han, ”och jag vet att jag – när jag väl är tillbaka för fullt – är starkare, större och bättre än innan.” Condit och resten av UFC bör se till att vara väl förberedda.