Numera är det inte längre enbart män med förmågan att dra ett helt flygplan som deltar i strongmantävlingar. Deltagaren Joel Snape rapporterar.
Enligt tillverkarens specifikationer väger en Vauxhall Astra 1 995 kilo, det vill säga strax under två ton. Lägg till en lyftplattform med handtag och ett par lurviga tärningar, och det är lätt att konstatera att det nära nog krävs det bästa marklyftet som jag någonsin presterat för att få upp bilen från marken. Jag kontrollerar mina handledslindor för tredje gången och väntar på signalen.
Strongman-tävlingar har länge betraktats som något för män med armar tjocka som brokablar, men numera börjar de allt mer att bli en sport på lika villkor, och öppen för alla på samma sätt som exempelvis ett triathlon över tio kilometer. Det är inte särskilt förvånande. De moment som ingår kan till skillnad mot exempelvis klassiska tyngdlyft utföras utan någon högre nivå av teknisk expertis. Många känner sig också lockade av grenar som att dra en bil eller bära en öltunna – ingen annan sport kan erbjuda motsvarande moment.
Det faktum att varje deltävling inte tar mer än två minuter är ytterligare en viktig detalj i sammanhanget. Resten av dagen är du ledig och kan då dricka proteindrinkar, arbeta på solbrännan och umgås med andra tävlande. Tävlingen är också en bra ursäkt för att äta enorma mängder med grillat kött.
Öppen för alla
Tävlingen som jag har kastat mig in i är den årliga upplagan av Bigger, Stronger, Faster. Precis som så många gånger förr arrangeras den på en bilparkering till en rugbyarena, den här gången på East Grinstead i West Sussex i Storbritannien. Liksom en hel del andra sporter finns det olika viktkategorier och även separata tävlingar för kvinnor respektive män. Jag befinner mig på den lättare delen av skalan eftersom jag ligger i kategorin under 90 kilo. Det är fem olika delmoment, och tre av dessa har vi fått information om innan. De andra två är överraskningar.
Först av allt handlar det om att göra frivändningar med stöt med hjälp av en stock. Jag har tränat för det här genom att öka mängden militärpress på gymmet, både rakt ovanför huvudet med handlar och stötpress bakom nacken med skivstång – en övning som även kallas för klokovpress efter ryssen som populariserade den.
Sanningen är dock att ingen av dessa övningar riktigt kan efterlikna ett lyft av en 70 kilo tung metallstock upp på bröstet och vidare upp över huvudet. Den kräver en slags överdriven fusk-curl följt av en explosiv stötpress. När jag tränade för mig själv lyckades jag inte ens få stocken över huvudet en enda gång.
Under tävlingen, när jag var väl utvilad och adrenalinstinn och publiken hejade på, lyckades jag trycka upp den ofattbara åtta gånger i rad. Jag kollapsade sedan på marken efter att jag insett att allt syre försvunnit ur kroppen. Samtidigt som jag vilade upp mig kollade jag på damtävlingen där de använder en stock på 30 kilo − många lyckades lyfta den 20 gånger. Min flickvän som har följt med som moraliskt stöd säger att hon redan har börjat funderar över att träna inför nästa år.
Helt däckad
Därefter kommer marklyftet av bilen. Jag har sett fram emot det här momentet, men på samma gång fruktat det lika mycket. Jag ser fram emot det eftersom jag är ganska bra på marklyft, men jag fruktar det eftersom det är en bil som ska upp i luften. I tävlingen Världens starkaste man lyfter deltagarna lastbilar och Humvees stup i kvarten, men endast en övningsrepetition med bilen gör slut på mina krafter. När det är min tur att lyfta säger jag åt min flickvän att örfila mig för att jag ska hitta fokus – det är aldrig fel att bjuda publiken på lite show.
När signalen går blir allt suddigt. Mitt första lyft underkänns eftersom mina höfter inte är positionerade tillräckligt långt fram. Jag gör en mental notering om den korrekta positionen. Därefter går jag igenom hela momentet i huvudet: upp med bröstet, hälarna i marken, bit ihop, lyft, vänta på domarens signal, släpp, nollställ, gör det igen.
Efter ungefär 30 sekunder känns det helt omöjligt att ens tänka igenom hela cykeln i huvudet. En av domarna hjälper mig tack och lov med att ta mig igenom varje lyft, så jag behöver bara tänka på att lyfta och släppa. Jag vinglar mig upp genom det elfte (godkända) lyftet när den andra signalen ljuder, och inser då att jag inte har lagt märke till publiken som har skrikit konstant under cirka en minut. Jag gör en high five med en domare, kramar en annan och ramlar nästan omkull. Det här går verkligen bra.
Rejält slagen
Efter bilen känns de tre man mot man-momenten under resten av tävlingen nästan som ett antiklimax. I momentet farmers walk, som går ut på att man ska bära en 70-kilostyngd så långt som möjligt på 75 sekunder, ställs jag mot den före detta polisen Dominic Doyle som har åkt hit med fru och döttrar. Han har endast tränat under tre månader efter ett längre uppehåll, och berättar att han har gått ner tio kilo i vikt, merparten fett, genom att följa vissa råd från en av tävlingens arrangörer. Han har uppenbarligen gjort något rätt. Vi låg relativt lika under de två första varven på bilparkeringen, men under de följande två drog han hela tiden ifrån. När slutsignalen gick var han fyra meter före.
Överraskningarna
En dragkampsturnering utgör det första överraskningsmomentet. Eftersom jag vare sig har så mycket erfarenhet eller väger särskilt mycket, dras jag hjälplöst över mattan av George Mayhew, en av cheferna på elbolaget National Grid. Han tränar med Gym Jones, den grupp som ansvarade för spartanernas fysik i filmen 300. George spöar också mig i den avslutande deltävlingen – en kombination av prowler push, ankgång, repdragning och sandsäckslyft, men vi klarade både en hyfsad tid.
Jag kom sist, mycket på grund av min usla insats i dragkampen, men det som är viktigast är ändå att min träning fungerade. Jag presterade bra i varje moment, krossade mitt personbästa med stocken, träffade nya människor, fick lite solbränna och åt heroiska mängder grillad gris.
Dagen efter hade jag inte värre träningsvärk än efter ett hårt träningspass och ytterligare en dag efter det var jag tillbaka i gymmet och körde lite bänkpress. Min träning har ändrat fokus, jag har passerat det som jag tidigare trodde var mina gränser och har jag har inte tvingats springa 42 kilometer för att nå dit. Just det, det finns förresten en bild på Facebook där jag lyfter en bil. Om min flickvän går med i tävlingen nästa år har hon redan en partner.
