Idag är det den 23 november och målgång!
Så här står jag nu, nästan på dagen 10 månader senare, mår kanon och är precis i den form jag hade sett framför mig att nå! Nja, riktigt så är det väl egentligen inte..
Jag mår förvisso bra, bättre än på länge trots ett diskbråck, men jag hade lagt ribban högre, min tanke var att vara betydligt mer deffad och rippad än jag faktiskt är. Rent konkret är det nog uppskattningsvis ca 4-5 kg fett till som skall bort för att det ska ligga i paritet med vad jag sett framför mig. Det har varit viktigt att jobba mot ett konkret och framför allt tidsatt mål tror jag. Det har motiverat och sporrat mig att gå till gymmet den där dagen när jag helst skippat det. Eller de där gångerna när man gärna tagit en macka innan man gått och lagt sig men valt att avstå.
Visst känns det tråkigt att jag inte nått mitt mål men tar jag ett kliv tillbaka så kan jag självklart konstatera att det finns betydligt större förluster man kan göra här i livet. Det är ju dessutom så att jag inte står lottlös! All träning, disciplin, dietande och slit de senaste 10 månaderna har ju gett utdelning:
Startade på 95 kg med mer än 26% kroppsfett och har jobbat ner det till runt 80 kg och 10-11% kroppsfett!
So what’s next?
Egentligen inga drastiska förändringar i praktiken utan kanske mer en förändring i mitt förhållningssätt kring tillvaron här och nu. Nu släpper jag fokus kring ett måldatum med ett specifikt mål för ett tag. Fortsätter min resa under resterande del av året genom att träna hårt och hålla koll på kosten. Det är klart det blir julmat och massa gott men i lagom mängd till skillnad från tidigare år. Kroppsligen har jag nu nått en nivå jag önskar ligga kring och på lång sikt är det denna form jag önska behålla. Min känsla just nu är att stanna upp, landa tryggt i det resultat jag nu har uppnått och låta kropp och sinne vänja sig. Visst skulle det rinna av något hektogram fett till så protesterar jag självfallet inte, inte heller om jag skulle lägga på mig något hg muskler heller… 😉
Å ena sidan är 10 månader en väldigt lång tid å andra sidan inte alls. Sett utifrån det faktum att jag inte överhuvudtaget varit i närheten av den fysik jag nu besitter under de senaste femton åren är 10 månader definitivt inte så lång tid. Självklart är denna resa en one-way-ticket! Tresiffrigt midjemått och övervikt är ett minne blott och skall så förbli det är min definitiva övertygelse!
Samtidigt som min kära fru Malin sa till mig här om dagen, du har ju fortfarande tid på dig, det är ju inte förrän nästa år du fyller 40! Och det är ju så sant. Givet vad jag har lyckats åstadkomma så långt så är det absolut ingen omöjligt för mig att vara i bättre form när jag fyller 40 än när jag tävlade i Athletic Fitness 1998. Förutsättningarna har ju aldrig varit bättre och det tack vare den satsning som jag gjort de senaste 10 månaderna. Så ett litet andningsrum för en stund, hitta den rätta motivationen och sedan fortsätter resan!
/Robert
